licious

Jag som trodde att jag var någon för dig.

Jag kan inte med ord beskriva hur du får mig att må när du gör såhär. Det blixtrar inombords.

Du. Dina ögon. Jag. Dina händer på mig kropp. Hon. Du. Han. Ni.

Jag kan inte andas.

You rip me up and spread me all around...

Hösten är på väg och allting går så fort, Just nu känns alltsom på rutin eller redan gjort.

Du var min resa som jag så länge önskat skulle ta fart,

men nu blir du en gåta som jag aldrig löste klart...

Jag ville ge dig mitt liv, ge dig min själ. Men allting faller samman, och en önskan blev till ett farväl.

Det sägs att kärleken lovar stort men håller tunt, kalla det vad du vill, men det är allt ifrån sunt...

Jag letar efter ro för min skakande hand, Jag sitter på en båt som aldrig tycks komma i land.

Jag vandrar som en vilsen stenstaty, utan någon som helst stans att fly.

Förlåt mig för att jag sårar dig som jag gör.

Alle, jag kommer att älska dig tills jag dör.

I can't help it. Im souronded of people all the time, but the lonliness is eating me from inside.

it takes more. more than you think it does. You're not there..

Not anymore..

But you should know one thing...

You are not alone...

Ibland försöker jag låtsas att jag också är en sådan som anser att känslor är en färskvara som man inte kan lagra som syltburkar i en källare. Det är lögn. Jag är en skrotsamlare och sparar på allt som jag egentligen inte längre vill ha eller behöver. Oavsett om skrotet ifråga är ett sönderklottrat papper från en tråkig kemilektion eller en människa jag en gång älskat. Tusen olika människor som jag har älskat om jag ska vara ärlig, som jag kompisälskat och förälskat. Jag sparar på dem för att det är så oerhört viktigt för mig att kunna blunda och minnas ögonblicket när han satte sig brevid mitt 14 åriga jag i korridoren. Hur hjärtat nästan bultade igenom kroppen och jag tänkte att nu dör jag. Men jag dog inte. Eller att ibland få rota runt inuti och finna minnet av hur jag och min dåvarande bästa vän i hela världen sov skavfötters hos henne när jag var ledsen, i bakgrunden stod alltid lugna favoriter på och vi brukade dricka vin i hennes flickrum sittandes på golvet. 

"Du kommer att gå i tusen bitar Olivia. Vi kommer aldrig att lyckas pussla ihop dig på samma sätt igen... "

Jag känner fortfarande din smak på mina läppar, doften av dig väcker mig fortfarande om natten. Minnen av dig får mig fortfarande i obalans, tanken på dig sliter mig i sidleds...

Det finns fortfarande ord från dig som jag skulle dö för att få höra, få tro på... - En stor del av mig lever fortfarande i förnekelse.

 

Men jag stannade kvar.

Mina ben slogs undan än en gång och jag belv åter igen lämnad med ett svek inristat i min hud.

Jag borde ha besparat mig själv den smärtan. Jag ville aldrig bli tjejen som fruktade tystnaden, jag ville vara stark.

Det fanns för många drömmar, en på tok för stor längtan,Jag var en alldeles för svag människa  för att stå emot ytterligare en frestelse.

Värst av allt är inte att jag förlorade honom...

Värst är att hur jag än vrider och vänder på det, så finns påminnelsen fortfarande kvar. Den sitter inristad i min hud och jag kommer aldrig glömma den dagen då hans ögon skiftade i svart...

Älskling,

Ibland så känns det som jag har förbrukat alla ord som finns när det kommer till dig.
Eller så är det kanske så att orden inte räcker till. 

Jag ligger i sängen och längtar efter dig, längtar så det gör ont inombords. Minns första gången jag låg här brevid dig. Även då längtade mitt hjärta, men inte hade jag en aning om att min längtan skulle stillas med något så fantastiskt.

Nu vet jag hur du smakar, hur dina lakan luktar, hur dina händer känns. 

Jag älskar dig och behöver dig vansinnigt mycket. Alla bitar har fallit på plats, Du är min och jag är din. Jag bär den tiden som vi haft som det vackraste av smycken. Jag har alla våra nätter, våra tusen timmars samtal, varje beröring, alla fina ord sparade djupt inuti.

Tack för att du räddade mig. För det gjorde du verkligen. På alla tänkbara sätt en människa kan bli räddad.

Jag har ungefär tusen anledningar att le.

I två månaders tid har jag somnat med sammanflätade fingrar, viskandes hemliga fina ord.

 I garderoben hänger det två sagolika klänningar. En tills nyår och en till någon annan uppståndelse.

 Ikväll är det animalplanet maraton på tv som jag ska titta på. Jag önskar jag kunde få ha min man vid min sida nu och tvinga honom att vara lika sentimental som jag blir när jag ser på petrescue o annat hjärteskärande.

Jag och mitt hjärta :)

Ett glädje rus utan dess like rann över mig när jag insåg vilken underbar kille jag har vid min sida.

En sagolik dag på stan resulterade i två dröm klänningar och sanningar djupare än vatten.

Det måste finnas lyckliga slut för han ger mig stjärnfall i min vardag.

Det var länge sen jag kände mig så hemma, så trygg... Jag vill inte fly längre, jag vill  bara ligga i hans famn hela dagarna och kolla på animalplanet. 

Kanske behövs det bara en människa för att vilja stanna? 

Aj love ju.

Idag fanns det en vind här som värmde lite extra. Jag har legat på soffan nästan hela dagen med dig

och bara haft det sagolikt.

Det är en  obeskrivlig känsla som tränger sig i mellan varje gång jag vaknar upp i din varma famn.

Jag kan inte få nog av dig, jag tappar min förmåga att uttrycka mig i skrift för det finns inga ord i världen som kan beskriva

hur jag känner för dig.

Jag känner livet inom mig

Fross timmar med dig i soffan.

Jag har äntligen hittat något större, djupare och starkare, och när jag tänker på det så känns det ganska okej att vända

blad till vinter.

Stjärnklara nätter, stickade koftor och din varma kropp tätt intill min under ett stort täcke.

( Ärligt talat, jag är så lyckligt lottad )

Du ger mig en vansinnig kärlek, aldrig ska du lämna mig oberörd!

Minnen av krossade drömmar och tårtrasade ögon dyker upp.

Helst av allt vill jag skära igenom dessa minnen med en blå svetslåga. 

Jag vill kunna bränna dem till aska och sprida dem för vinden,

så att mina mörka delar inombords aldrig mer kan fogas ihop.

Jag träffade han som mer än någon annan förtjänar mitt hjärta, han som ger men inte rycker.

Ändå vilar tvivel inombords när hans ord som lovar träder fram.

Ska dessa välbekanta ord ge mig trygghet? Ska dem trösta mig?

På något sätt ser jag mig själv som förevigt förtärad, förstörd...

Att han ska kunna få mig att andas ovanför ytan känns just nu lika troligt som att se en flod rinna baklänges.

Det som värmer mig just nu (förutom denna fantastiska man) är min hemliga önskan,min längtan...

Det känns precis som en sång som jag inte kan sluta gnola på.

eller som att älska någon man aldrig kommer att få.

Vart jag än tar vägen så tycks min kompass alltid peka ditåt.

Snart kommer Devito hem. Den 19 december, alldeles lagom till julafton.

Då ska jag spendera tusentals timmar med mitt ansikte inborrat i hans lena päls och känna hur den välbekanta doften av honom fyller mina lungor med energi.  Aldrig någonsin igen ska jag låta honom åka, min vackra häst.

Han som räddat mitt livfler gånger än vad man kan räkna till...

I Have this feeling inside, it's just love...

Var gränserna för friheten går, om det finns dörrar, broar eller flykt möjligheter....

Just nu känns det bara jobbigt att stå stilla. Det rör sig inuti mig. Det har inget med alla mina älskade att göra, bara med mig själv. Min rastlöshet börjar komma till ytan igen, stress och oro tränger sig stundvis i mellan.

I vanlig ordning kommer jag nog inte göra något drastiskt åt saken. Istället för att fly så drömmer jag konstant, längtar desto mer och befinner mig på andra sidan jorden i tankar...

 

Jag tycks vara en evig förespråkare av det förflutna, jag har upprättat ett museum i mitt hjärta där jag gömmer mina vackraste minnen, mina dyrbaraste skatter.

Ibland försvinner jag in i detta hemliga palats. Drömmer mig tillbaka en stund...

När jag vandrar runt där bland gamla platser, hälsar på gamla vänner och känner gamla känslor så kan det vara svårt att nå mig.

Helst av allt skulle jag vilja vara som fågeln Fenix. Brinna för att uppstå på nytt.

För man kan inte leva i minnen, spegla sig i gamla fotografier, bära trasiga pärlhalsband eller klä sig i för små kläder.

Jag måste bli bättre på det där med att leva här och nu, för det behöver ju inte vara så fy skam...?

Iaf inte mitt här och nu.

Njut Olivia, Njut!