You suck!
Grå dagar...
Nu skulle du få börja om på ny nivå och bli stadgad, trygg och hemtam. Men när hösten sakta smyger sig på o skingrar myggen kommer klådan inifrån. Det både isar och bränns, ja jag vet hur det känns, älskade vän.
Det finns så mycket att förlora, dina drömmar är så stora. Här är gatorna alldeles för små,
Här sitter alla på kafé och säger: "Ingen idé, det är för sent ändå"
Dina chanser blir allt färre, och ditt tvivel bara värre. På kafé finns ingen hjälp att få klådan bygger bo och du får ingen lugn och ro, här ser du tågen komma och gå.
Och all din trygghet stramar allt för tätt inpå, det isar och det bränns O du letar efter gråa dagars själ att skynda på
och vill byta planet, Älskade vän, jag vet hur det känns.
Det finns en fagrare glans, någon annanstans. Du får hoppas som om himlen fanns, och tro och be att det ska gå
För du får ingen tröst, av din inre röst. Den vill knäcka dig varenda höst, och gråa dagar skyndar aldrig på....
Depressiva episoder och maniska perioder
Vissa klarar sig utan extas, andra springer fatt och blir nervösa och får spatt om inte livet är ett kul kalas.
Du måste sänka dina krav, eller vinna på trav, om du ska komma i fas, Och sådan leda bryter ner en bra frisyr
och du blir tråkig, ful och trött. Du samlar dina spöken i KOMVUX kursbroschyr, och blir bitter och lam,
Älskade vän, dina blommor har dött.
Lyckan kommer, lyckan går, och det är långt till nästa vår. Nu faller snart löven över Solna. Snart sitter alla på kafé och snackar skit och dricker te, av gammal slentrian.
Älskade vän, vänd blad, för en ny eskapad.
Det är morgon snart igen, lycka till kära vän, skriv om drömmar Älskade du,
Det finns en fagrare glans...
The story about us.
I februari var det bottenfryst i mälaren, götgatan låg grå och kall av seklets värsta vinter.
Det var tungt att gå, stockholm verkade fylld av långa svarta labyrinter. O jag va virrig och trött,
jag var sliten och nött. Allting runt omkring mig gick i ultarapid. Hade inga veckor, inga dar, bara
en röra av massa tid. kändes som att mörkret var så tungt och alla männskor var som is.
Jag försökte hitta en bra paroll, någonting att tro på nått som tog mig upp en bit över noll...
O du mötte mig med ditt leende, tog min hand och följde mig, vi skulle åt samma håll.
Jag gav min själ till dina händerna som ger och inte rycker
Jag litade på dig som gör och inte tycker
Du var allt, Du var din,Du var den vackraste person jag hade träffat någonsin.
Bli kvar här med mig. Snälla bli kvar här med mig.
Vi behöver ingenting, vi kan starta på noll, ta min hand jag följer dig vi ska åt samma håll, härifrån.
Kära läsare....
Jag har ingenting kvar att skriva längre, det finns inga ord som kan förändra, inga ord kan förändra de sätt som du nyss lämnat mig på.
Du tömde mina lungor, ordagrant. Jag kan inte lyssna på låten No air utan att känna mig träffad.
O träffad är jag, kniven sitter djupt, men det är ingen idée att försöka göra något åt saken.
Låt oss bara insé att jag nått botten. Det kommer göra ont, så låt mig va ett tag okej?
How could you just walk away from me, when all I can do is watch you leave?
I nästa liv kanske....?
Im yours.
Det är svårt att beskriva, för jag förväntar mig ingenting. Jag hoppas eller tror inte på något när det kommer till dig.
Jag bara vet, vet inombords att du är en människa jag alltid kommer att minnas, alltid vill minnas.Du berörde mig på djupet och jag kommer alltid att vara din. Även om det inte spelar någon roll för dig, så kommer jag alltid att minnas dig på ett fint sätt. Oh my, vilken kille du är
. Den dagen jag hittar någon som spelar på din nivå så ska jag gifta mig.
Jag ska sörja lite till, minnas och kanske tillochmed grubbla. Det tar tid att släppa, men sagan är över och det vet vi om.
Tack för en fantstisk kväll, på alla sätt.
(The smell of your skin lingers on me now)
Tröttmössa.
Steady feet, Don't fail me now....
Jag har sovit omkring 12 timmar, men är fortfarande inte utvilad. Väderleksrapporten hälsar strålande sol. Min hälsa hälsar inte alls längre.
Jag lever knappt och vet inte längre om jag verkligen är genuint lycklig. Mina förut så fantastiska sommar planer ser numera ut som brattislava och Jag har druckit mig till förkylningen från helvetet ( Jag lever i en ständig festivalyra )
Låten Stop and stare - One republic får mitt hjärta att stanna ibland. Sjunger dom indirekt om mig kanske?
Jag träffade honom idag. R.... Jag åkte i hans fina bil och höll i hans mjuka hand. Stundvis kände jag mig avslappnad och lycklig, men mestadels väldigt sorgsen. Jag blir osams med mig själv, en del av mig bara tutar och kör medens den andra försöker bromsa så gott det bara går. Hans hej då kyss fick mig att dansa upp för trapporna, men när jag stängde dörren bakom mig, ensam i min lägenhet, kom verkligheten ikapp.
Otilräcklig, det känns som att det står skrivet i min panna.
Same old.
Fantastiskt.
Jag tror dock att jag lyckats rustat upp min mur lite, Ni vet den där som tar år att bygga men som kan falla på en halv sekund. A precis. Du!
Sick
Jag har legat på samma ställe ( min soffa) i samma ställning i snart två hela dygn. Jag kommer få liggsår. Kul.
Dessutom slåss jag med en aids hosta och min syster verkar tycka att det är en bra ide att ta fyra år på sig o komma hit med hostmedicin, alvedon, mat, mjölk, godis you name it. Im in neeeeed, hallå?!
Förrutom att de är rätt synd om mig, så är de sjuuukt synd om mig.
Alla mina vänner ( nästan ) hat övergett mig för Båsta Gotland, vilket får mig att känna mig som världens mest ensamma människa. Ska dock Hämta sofia på tågstationen och skjutsa henne vidare till flygplatsen på onsdag. Yes!
Hej då vänner....
I wanna run to you...
Jag visste redan från dag ett att du aldrig skulle stanna hos mig. Jag visste att du aldrig skulle finnas där, eller någonsin bli min. Men någonstas kändes det som att hoppet var sista som skulle lämna mig.
Jag hade så många frågor att ställa dig, även fast att jag redan visste svaren. Du stannade hos mig, i min illusion och i mina drömmar.Du var min, i mitt hjärta och min själ.Du fanns där för mig, i min tro och mitt hopp.
Jag sitter och parar ihop konstiga ord i mitt huvud ibland, omedvetet dock, men precis som vi brukade göra.
De får mig o känna mig lite närmre dig igen, som om vi hade en sammhörighet...
Några ord som jag faktist vill minnas ( för dom påminner mig om fina stunder med dig) är :
* Hattkatt
* Rumpkrycka
* apekatt
* hatthylla
Egentligen är de inte ens roligt, inte utan dig, Men minnen är till för att sparas, right?
Hatthylla...
Det går inte att beskriva känslan jag bar på när jag gick hem igår genom regnet. Det sved till lite bitterljuvt när jag passerade din port. Jag vill nog helst krypa ur mitt eget skinn just nu,
Två glas vin i badkaret bedövade min ångest med en procent, den procenten tackar vi gud för.
Det känns så löljligt att älta dig. Jag är trött på de, mina vänner är trötta på de, magsåren och hjärnspökerna frossar dock på min kropp medans jag låter allt rulla på som förrut. Dolt numer och jag hoppas så innerligt på din röst, Tbane uppgång slussen och jag håller tummarna för att få se ditt leende på götgatan... Men allting är en lögn, en lögn som jag på något sätt verkligen vill vara kvar i... Eller?
Jag kommer aldrig förlåta dig o du har för evigt skadat min kropp, min själ, mitt hjärta o min hjärna. Ingenting fungerar längre. Jag fungerar inte. Men det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart. Så jag tänker bakåt. Du kom bakifrån o slog undan mina ben så att jag föll under smärtan. Genom smärtan. Du. O nu?
På Cafe och orden blir till damm i min mun. Så uttjatat, så fånigt, men snälla ni lyssna...
"Han tyckte om mig. Jag tyckte om honom."
Men jag har sår, jag har tvivlan, berg o dalbana o allmäna psykbryt. And it's all because of you. O nu är det tortyr varje gång då han bara är en decimeter ifrån mig o det är längre än halva jordklotet. Men tortyren är min o jag tillåter den att fortgå. Jag går rakt in i vansinnet. Trots att allt är förstört. Allt är brännt. You messed me up. Tack så jävla mkt.
Jag minns när du väckte mig den där morgonen. Du strök bort en hårtest från min kind och vandrade med dina vackra ögon över min kropp. Ett leende trängde fram och jag tappade nästan andan. Tystnade var befriande och jag kunde inte släppa blicken från dina ögon. Dina mörka fina ögon...Jag ville bara förbli där i din famn för alltid, Du värmde inombords och jag var världens lyckligaste tjej som träffat en sådan underbar kille.
Du såg nog kärleken i mina ögon, för kyssen du gav mig trängde sig igenom min själ.
Jag älskar allt hos dig, du är fläckfri. När jag idag fick höra att du ska flytta estämde jag mig för att göra det samma. Jag ska flytta ut ur mig själv. Flyttbil någon?
(R, Jag tillochmed älskar när du kallar mig för Hatthylla)
Ångest Måndag.
Tänker på saker att fördriva tiden med, jag kan utan tvivel slacka bort ett drygt år på ingenting så jag måste tvinga mig själv till att sysselsätta mig med banala saker bara för att inte slacka.
Datorn är bra. Måste flytta bilder o ladda ner låtar o snacka skit på ansiktsboken o annat livsviktigt.
Kan städa min garderob, skicka saker till myrorna. God gärning, guldstjärna i marginalen. Titta på animal planet, yes! Överväger att börja träna (ha!) bara för att ha något att engagera mig i. (Andra människors öden? eh, nej tack!)
Men jag vet att livet som mångsysslare redan andra dagen kommer driva mig till vansinnets yttersta gräns. Förhoppningsvis blir kvällen inte lång, kanske kan somna hyfsat tidigt?
Drar i lite trådar o försöker organisera en framtid också. Så småningom, please! Lite drygt en vecka sen sist jag o R hördes. Med tanke på att han inte bryr sig så dröjer det nog innan vi hörs igen. Väldigt länge, typ aldrig mer. Det svider. O jag betvivlar att det någonsin kommer att sluta. Fy fan. Jag vill ha honom tillbaka, bara för min egen skull. Det är rätt äckligt av mig. Men hey, jag är en rätt äcklig tjej.
Get out.
Eh, jo. Såg ju honom på cafet i Lördags. Han som slog sönder min värld o förstörde alla illusioner. Kärleken med stort K. Självklart så var han lika vardagligt snygg som alltid medans jag hade kläderna som gud glömde, fulhår o var trött o fult sminkad. Har haft hjärnspöken o varit allmänt 2008 non stop sedan dess. O om inte annat så driver pengakrisen (de avlöser liksom bara varandra, hur går det till?) mig till vansinne. Försörj mig! Förresten så har dagens kost bestått av absolut ingenting, resultatet är att jag skakar så mycket att om jag trycktes ner mot marken så skulle det bli jordbävning. Alla mina nyare byxor sitter som tält (vilket tvingar mig till att bära fuling jeans från typ 2003) o jag känner mig lika kurvig som en tolvårig pojke. Av någon anledning så tänker jag på strudsägg (jag tror mig minnas att någon berättade något sjukt äckligt om just det) så fort jag ska äta, o mår då galet illa o låter bli. Hm. Dagens glada är iaf att jag fortfarande kan läsa, skriva o nästan räkna så jag antar att jag är ganska okej ändå.
