Memmos...
Jag borde ha lämnat honom. Jag borde ha vänt mig om och lämnat honom med de ord han utan någon som helst förvarning gav mig...
Men jag stannade kvar.
Mina ben slogs undan än en gång och jag belv åter igen lämnad med ett svek inristat i min hud.
Jag borde ha besparat mig själv den smärtan. Jag ville aldrig bli tjejen som fruktade tystnaden, jag ville vara stark.
Det fanns för många drömmar, en på tok för stor längtan,Jag var en alldeles för svag människa för att stå emot ytterligare en frestelse.
Värst av allt är inte att jag förlorade honom...
Värst är att hur jag än vrider och vänder på det, så finns påminnelsen fortfarande kvar. Den sitter inristad i min hud och jag kommer aldrig glömma den dagen då hans ögon skiftade i svart...
