Darkness...
Hade tappat allt igen, varenda mening vartenda hopp, min utsikt var en botten och mina drömmar bleknade bort. Men ändå, jag höll mig vaken. Nu spelar ingenting någon roll, nu kan det blåsa hur det vill, allt är ändå tillbaks på noll. Varje steg, varje minut, samma konstiga tankar, det tar aldrig riktigt slut.
Ingenting spelar längre någon roll. På sitt charmiga sätt var livet oväsentligt. Så länge som jag kunde hålla huvudet ovanför ytan var jag aldrig rädd för att ta chanser. Alla vägar jag tog hade såklart sitt pris, att inte bryta ihop totalt varje gång jag tänkte på dig var den så kallade självbehärskningen. Den bisarra verkligheten fick mig oftast att fly, om igen slog jag mig fri och gick min egen väg. Ibland återvände jag med visdom och lycka, ibland förblev jag fångad i något som gått så oerhört snett.
Jag skulle aldrig ha gått när vi stått på så olika stadium i livet, jag skulle ha varit kvar ett tag till och vakat över dig. Aldrig någonsin har jag förlorat något så stort. Farväl min älskade vän, du finns inom mig för alltid.
