Deep...
Emellanåt o kors o tvärs så spricker bubblor av sanning medans jag ligger
under o försöker att inte förstå någonting. Trots att jag läser dig,
o du vet det, o du läser mig, men oavsett. Jag tvingade dig att
lova löften du inte kunde hålla, aldrig kunnat hålla. Bara för att
det kändes lättare att andas då. För dina sanningar har jag aldrig
velat ha, vi vet båda två att dom skulle döda mig. Utvägarna o orden
tog liksom slut där någon gång i september. Aldrig ska jag förstå varför,
men det var felfritt allting. Du gjorde inga fel, så jag gjorde misstagen
åt oss. Någon måste liksom göra dem. O egentligen ville du kanske aldrig
ha mina snortrassliga sagor eller sönderslagna armar eller ens veta hur
ont det gör ibland att aldrig få prata utan avbrott eller att inte få
krypa upp i din famn. Du kände kanske aldrig mina kramper,
men någonstans litade jag på att du skulle dra mig tillbaka. Fånga mig när jag föll.
O nu? Ingenting förväntar jag mig av dig längre,
jag håller bara ut för andra tredje fjärde gången.
Väntar på att du ska svika mig o tömma mina lungor
för femte gången medans jag ger dig min kropp o själ o
allt det där som du påstår att du inte vill ha.
Ändå har jag stigit upp från hundra marker på tusentals knän.
Så jag klarar mig nog. Överlever. Jag förstår bara inte hur himlen kan vara kvar,
hur de kan hitta städerna utan kartor o lugnet utan själ. Varför det tog miljoner
sömnlösa nätter att klättra upp, men bara några få ögonblick att falla tillbaka.
Ibland så ångrar jag allt jag någonsin sagt. Jag har ingenting att säga längre om
vädret, världen, livet. Ingenting förutom tomma, arga, ledsna, besvikna o uttjatade
ord att ge dig.
Men jag kommer inte på tusen år förlåta dig för att du lät mig gå
