licious

Jag ville så gärna vara lycklig med dig, om så bara för en kort stund. Så, jag fortsatte, ännu en gång, trots allt.
Så fort det kom ett bakslag, i det här fallet i form av tystnad från din sida (som oftast varade för länge) köpte jag något nytt, tog ett glas eller hysteri letade efter en ny partner.

Tänk att jag aldrig kan hitta någon som jag står ut med, som står ut med mig. Det verkar nu som att mitt sökande efter kärlek resulterar  i att jag tackar ja till första bästa som vågar sig fram till mig. I brist på självkänsla och i längtan efter kärleksdrogen, blir jag överlycklig när någon faktsit ser mig och kanske tillochmed är beredd på att offra lite för mig.
Å, fantastiskt! Han säger att han älskar mig, då älskar jag säkert honom också!
Eftersom att de flesta "förhållanden" jag haft byggt på min kassa självkänsla eller närhetstörst varar dom inte länge.
Det var aldrig kärlek. Det gav bara min fattiga bild av mig själv en stunds lyster och en romantiskt drömmande tjej en tillfällig kick.
Men lyckan kommer aldrig utifrån, det har jag lärt mig nu. Det går aldrig att lägga över ansvaret för sin lycka på någon annan...

Såhär i efterhand önskar jag att jag kunde spola tillbaka bandet. Jag skämms enormt mycket över vissa relationer som jag gått in i men inte alls kunnat stå för. Vem är jag? Hur kunde jag få för mig att ha någonting ihop men honom?
Ett fantastiskt bra svar kom från en god vän som sa ; Ibland måste man långt bort från sig själv för att förstå vem man egentligen är...

Jag behöver utrymme, och luft. Tack.