licious

Vi lever med att ständigt ha förmågan att förändra saker, saker som kan leda oss till förövande konsekvenser. Att vi har den förmågan behöver inte alltid betyda att vi är redo att gå så långt för att förändra. Förmåga leder inte alltid till handling. Förändringar leder inte alltid till lycka. I vissa fall blir vi tvungna att leva med dessa tankar i våra huvuden. Ovetande om vad som i stunden skulle kunna göra oss helare. Vi stänger våra tankar inne väl medvetna om att vi är kapabla till förändring, men det finns alltid saker som hindrar oss. Om man plockar fram de saker som hindrar oss och analyserar varför de fyller funktionen som ett hinder, blir det lättare att leva vidare utan denna förändring och förstå varför.

Tredje dagen. Jag vaknar med sminket under ögonen och gråten i halsen. Mitt huvud är på väg att gå i tusen bitar och jag får anstränga mig för att hålla ihop mina tankar. Allting känns så overkligt.  Gårdagen var ett kaos. Hög musik, blinkande lampor och på tok för mycket alkohol. Ovisheten är så befriande, hjälper oss alla att fortsätta andas. Egentligen borde jag stanna upp och se sorgen i vitöga, men jag är för feg. Jag smiter undan, blir O-kontaktbar och hård som sten. Ingenting kan såra mig nu, det finns inte längre ett helt hjärta att krossa.

Dagarna går men jag står kvar på samma ställe som du lämnade mig på. Varje natt samma visa. Ögonen kliar av trötthet, hur jag än vrider och vänder på det så förblir jag vaken. Vaken tills morgonen första strålar sipprar in genom fönstret och ger någon slags påhittad trygghet. Inget mörker kan längre fånga mig och jag vågar tillslut slappna av och falla in i gränslandet mellan verklighet och dröm. När jag vaknar minns jag bara enstaka spillror. Jag ligger vaken igen, mår illa av trötthet men ändå vaken. Försöker gång på gång redigera mitt minne och finslipa alla trasiga delar. Jag klipper bort det onda och spar det fina, men hur jag än gör så är det som att jag bara kan rikta strålkastarna på en sak i taget. En natt fylld av grötröra, allt känns som om det vore baklänges, upp och ned, ut och in och kanske till och med i sidleds. Kvar finns bara mörker och saknad som försöker tränga sig i mellan.. Jag har bara våra minnen kvar nu, och jag bär dom som ett smycke kring halsen. Jag längtar tillbaks till den tiden då jag kunde ha dig vid min sida. Kanske reser jag mig såsmåning om, det bara måste bli så.