Roadkill...
Snoozade alldeles för länge, stressade lite och höll igång hela dagen. Slängde med jämna mellanrum en blick över axeln i förhoppning om att du var där någonstans, men livet är bara grått och Johan-tomt just nu.
Det underligaste av allt är att jag faktist överlever min vardag. Jag mår som en roadkill men jag överlever. Bara de att jag saknar dig, jag gör verkligen det. Men i helgen, när jag efter 8 dagars total tystnad såg dig igen fick jag bara en klump i magen. Du betedde dig underligt och nästan omoget. Allt de där fina som jag trodde du bestod av blev lite kantstött och jag ville bara bort. Nu känner jag ett enormt behov av att inte träffa dig alls. Jag behöver inte dig för att må bättre - vilket är ett stort kliv i rätt riktning...
Det underligaste av allt är att jag faktist överlever min vardag. Jag mår som en roadkill men jag överlever. Bara de att jag saknar dig, jag gör verkligen det. Men i helgen, när jag efter 8 dagars total tystnad såg dig igen fick jag bara en klump i magen. Du betedde dig underligt och nästan omoget. Allt de där fina som jag trodde du bestod av blev lite kantstött och jag ville bara bort. Nu känner jag ett enormt behov av att inte träffa dig alls. Jag behöver inte dig för att må bättre - vilket är ett stort kliv i rätt riktning...
Kommentarer
Trackback
