licious

Gårdagen var en omöjlig dag full av möjligheter. Jag blir arg på mig själv som väljer kärleken efter hjärtat o inte efter huvudet. Det blir bara aj i slutändan. O jag vet det så väl. Men när jag önskar att våra tiosekunders kramar kunde vara i en hel evighet så kan jag inte låta bli. Det är som gift, jag drömmer om de hela tiden, men så på en sekund är drömmen långt långt borta. Livet känns med ens mycket svårare än vad jag förutsåg att det skulle kännas. Eller, kanhända, ligger svårigheten i att jag inte förutsåg alls. O det där leendet får mitt hjärta att slå snabbare. Jag vill låna andetagen för en stund. Men inristad i huden sitter påminnelsen. En påminnelse om beröring som  leder mig till sorg. Jag redigerar i mitt minne. Klipper bort det svåra. Behåller allt det glada som får hjärtat att hoppa över ett slag. Ögonblick som blir till en evighet. Ovissheten är befriande. Hjälper mig att fortsätta andas. Men ibland så söker jag efter påminnelser, kanske för att plåga mig själv. Sorgen hugger till. Världen rasar. Jag blir osams med mig själv. Tycker att jag borde veta bättre efter alldeles för många love strikes.