Sorg och hål i hjärtat...
Jag dras till mörker. Sorg o hål i hjärtat o dylikt tycks tilltala mig. Jag söker mig dit, o fastnar sedan där, i det kolsvarta. Vad jag har drabbats av kan i det här sammanhanget göra det samma, men drabbad är jag o kan inte längre foga mig i småttigheter.
Men hur stora skatter jag än har hittat där nere på djupet, störst var ändå att få stiga upp o andas ovanför ytan. Andas luft som är så klar att ett leende syns o ett skratt når fram från hur långt bortifrån som helst. Att ibland få försvinna upp i en sky där allting överväldigar men ändå är obegripligt, där varje samtal tränger sig på med innebörder men samtidigt håller sig utom räckhåll för förklaringar. Där varje ögonblick av svindlande lycka är intensivt o uppflammande, men förgånget just när det har hunnit börja. Så trots sin storhet är det liv som återstår kort. Man kan inte dricka det i småklunkar bara.
Men hur stora skatter jag än har hittat där nere på djupet, störst var ändå att få stiga upp o andas ovanför ytan. Andas luft som är så klar att ett leende syns o ett skratt når fram från hur långt bortifrån som helst. Att ibland få försvinna upp i en sky där allting överväldigar men ändå är obegripligt, där varje samtal tränger sig på med innebörder men samtidigt håller sig utom räckhåll för förklaringar. Där varje ögonblick av svindlande lycka är intensivt o uppflammande, men förgånget just när det har hunnit börja. Så trots sin storhet är det liv som återstår kort. Man kan inte dricka det i småklunkar bara.
Kommentarer
Trackback
