Im just curious, do you have a name?
(Kankse)Aldrig mer rosévin. Aldrig. Fy fan. Nu, efter en hel dag med illmående, en imaginär pistolmynning i gommen och fler sovtimmar än vakna, så har jag börjat komma till liv igen( Found myself naked on Sofias couch, fuck) Jag var inte ens tillräckligt berusad för att förtjäna det här.
Jag och min trogna vapendragare Sofia har dansat med galna spaniorer, vi har hånglat med konstiga människor, svankat och slickat varandra på brösten. Vi va sådär nyktra, not so much no....
Så snälla, sluta ställ fram shots framför mina ögon för nej, det finns ingen självbehärskning och kommer aldrig finnas.
Tack hej
It's all about love.
Så fort det kom ett bakslag, i det här fallet i form av tystnad från din sida (som oftast varade för länge) köpte jag något nytt, tog ett glas eller hysteri letade efter en ny partner.
Tänk att jag aldrig kan hitta någon som jag står ut med, som står ut med mig. Det verkar nu som att mitt sökande efter kärlek resulterar i att jag tackar ja till första bästa som vågar sig fram till mig. I brist på självkänsla och i längtan efter kärleksdrogen, blir jag överlycklig när någon faktsit ser mig och kanske tillochmed är beredd på att offra lite för mig.
Å, fantastiskt! Han säger att han älskar mig, då älskar jag säkert honom också!
Eftersom att de flesta "förhållanden" jag haft byggt på min kassa självkänsla eller närhetstörst varar dom inte länge.
Det var aldrig kärlek. Det gav bara min fattiga bild av mig själv en stunds lyster och en romantiskt drömmande tjej en tillfällig kick.
Men lyckan kommer aldrig utifrån, det har jag lärt mig nu. Det går aldrig att lägga över ansvaret för sin lycka på någon annan...
Såhär i efterhand önskar jag att jag kunde spola tillbaka bandet. Jag skämms enormt mycket över vissa relationer som jag gått in i men inte alls kunnat stå för. Vem är jag? Hur kunde jag få för mig att ha någonting ihop men honom?
Ett fantastiskt bra svar kom från en god vän som sa ; Ibland måste man långt bort från sig själv för att förstå vem man egentligen är...
Jag behöver utrymme, och luft. Tack.
Next time, I'll be true.
Cafet var konstigt igår, eller så var jag inte i sinnesfrid. Alkoholen biter inte på min kropp längre, eller ska jag utrrycka mig korrekt; den dödar inga hjärnspöken.
Saker kommer ikapp,biter mig i hälarna och påminner mig om att jag inte vill vara här, längre.
Familj och vänner, underbart. Lugna hemmakvällar och ett trivsamt jobb.
God mat och varma famnar. Ge mig!
Vin, snygga skor och min hälsa ( hur dessa tre nu går ihop) är min prioritet.
Midsommar Dimma
trust
Ingenting förväntar jag mig av dig. Du kan ge din tid till någon annan. Vi vet båda två att det ändå inte är helhjärtat till för mig. De säger att tron börjar där förnuftet slutar. Så med ett förevigt sjukanmält förnuft så är det inte så konstigt att jag låter mina tankar härja fritt. Min själ blir aldrig helt klar från negativitet o allt annat som ligger o dammar. Så, lita? Nej. Men jag har människor i mitt liv som jag kan sluta ögonen med o aldrig känna mig ensam. Du kommer nog aldrig räknas till en av dem.
Drink Drank Drunk.
Så tills någon har något bättre att komma med, skål!
Den delen av mig som faktiskt har vett att ha vuxenångest undrar dock vad jag gör med min tid? Mitt liv? Har jag några realistiska planer? Öh, nej.
Ifall någon vill styra in mig på rätt spår (inget religiöst eller narkotikarelaterat helst) så gärna för mig. Jag har tappat greppet. Dagens största tragedi är mitt hår. Alternativt att min högt älskade sommarklänning som jag planerade att ha på midsommar är för stor. F Ö R S T O R gott folk. Tror mig minnas att jag kände mig relativt snygg, smal o sund förra sommaren... Kan nu i efterhand konstatera att jag antingen levde i förnekelsefasen eller att mitt matintag, eller bristen på det, verkligen måste ses över. O det snart.
Någon som har lust att trycka i mig choklad o påminna mig om att äta? Eget ansvar har aldrig varit min grej.
Ett liv utan korridorer, tack.
jag vill nog bara ändra sanningen lite. Fan, det värker ,det ilar då och då...
Jag minns när jag satt utanför strandbaden i Falkenberg och lyssnade på när havet blåste in. Det var långt före dig,
Långt före allt. Men jag kan inte komma på att jag saknade något då...
Det känns ibland som om alla har förstått utom jag att världen står och pekar.
stackars mig som tror att livet är en dröm, jag borde ta ett jobb någonstans.
Tog en kaffe hos min syster igår. Jag ville skjuta mig själv redan på tunelbanan hem för hur svag jag har varit, hur fel jag haft. Jag spred ut mina frågor på bordet i hopp om att hon skulle förstå.
Hon kände mig när åren var terminer, när sommaren var helig och nätterna var allt .
Hon har vart densamma som en klippa genom tiden med en hand som verkat räcka åt oss alla.
Jag känner blodsmak i min mun och det vrider sig i min mage. Hon kommer åka bort ett tag.
Min största trygghet lämnar mig och jag ställs helt plötsligt inför ett stort prov.
Tre glas vin senare på balkongen med mina fina, kändes livet lite mer lockande och framtiden mycket ljusare.
Jag tror jag drömmer om ett liv utan korridorer, utan korridorer skulle jag bli lycklig.
Sommar...
Vad roligt det är när man skriver ett mördarlångt inlägg också äter datorn det. Tack.
Sommaren har verkligen tagit fart nu. Färgsymfonier i limegrönt, blått och mossa har besegrat det svartvita fotot som vi kallar för vinter. Sommarlov. Ordet har en egen substans, smak av friskt och sött. Jag är rädd att om man blinkar så har den fladdrat förbi. Bara lämnat efter sig en hög av underbara foton och minnen att plocka fram och plocka sönder tillsammans. Därför försöker jag att njuta. Njuta njuta njuta
Enligt min eventskalender (ett ord som jag hittade på alldeles själv precis nu) på ansiktsboken så händer det en hel del roliga saker de kommande dagarna. För alla utom mig. Istället för slutskivor, öppna dansgolv och fotbollsöl så planerar jag hemmakvällar, bio och middagar. Jag ska bli en anhängare av vardagen med andra ord. Kom tillbaka på fredag när alla mina vänner är ute i dimman så ska ni få en närstudie i panik.
No more, for a while...
Pulver...
Du fångade mig verkligen. Jag var kall som sten och vägrade låta mig själv falla. Någonstans inombords visste jag redan att det var kört. Din charm och dina mörka ögon gjorde mig knäsvag från dag ett. Kaos. Ibland vet jag inte vad som är i värst, mot eller med vind?
Jag tycker att du är fantastisk. Du är ärlig, kör ditt race och försöker hålla dig till fair play.
Jag är hedrad att du ens gav mig chans, inte för att jag tycker att jag inte är värd någon som du, men för att jag förstått hur kantstött och reserverad du är. Du är som jag.
Some of those moments...
Some of those moments, will last forever...
.
Ge mig struktur...
Förträngningen...
(Bruces fade but the pain remains the same, I still remember how you keept me so afraid.)
Sorg och hål i hjärtat...
Men hur stora skatter jag än har hittat där nere på djupet, störst var ändå att få stiga upp o andas ovanför ytan. Andas luft som är så klar att ett leende syns o ett skratt når fram från hur långt bortifrån som helst. Att ibland få försvinna upp i en sky där allting överväldigar men ändå är obegripligt, där varje samtal tränger sig på med innebörder men samtidigt håller sig utom räckhåll för förklaringar. Där varje ögonblick av svindlande lycka är intensivt o uppflammande, men förgånget just när det har hunnit börja. Så trots sin storhet är det liv som återstår kort. Man kan inte dricka det i småklunkar bara.
You saved me...
När jag träffade dig sparkade du undan mina ben, jag vet inte om jag flög eller föll, men det var magiskt.
Men med allt gott kommer något ont, och jag kan med en gnutta sorg ett år senare konstatera livet är för kort för att bygga luftslott och leva i illusioner. Det är lättare att bara komma överens med sig själv.
Och glömma.
Tack för att du räddade mig. För det gjorde du verkligen. På alla tänkbara sätt en människa kan bli räddad
Dimma...
Med facit i handen...
Jag är livrädd. Med korten på bordet o facit i handen kan jag just nu vara jordens vekaste människa.
Jag står inför ett stort beslut, ett livsavgörande beslut. Bakom nästa krök väntar min nya framtid och jag vet inte om jag kan se fram emot den eller fasa. Det finns två possetiva saker i dagens läge, Syster och min kära psykolog.. Det är bra skit, men det finns fortfarande många hjärn spöken kvar och trassel att reda ut.
Förrutom min klantiga Pbot på 1000 kronor så är jag i ganska god harmoni. Jag träffar den där killen ibland. Lite spänning i livet skadar aldrig.
Men jag tänker ofta tillbaks på tiden med dig.
Trötthetsdöden...
I've got a picture of you...
Mina händer är knutna och jag känner din närhet bara jag sluter mina ögon.
Det hugger igen, men om man bara låter känslan härda i några minuter så vänjer man sig..
Jag har ett fotografi på dig intill min säng. Dina ögon lyser och hela du är sagolik.
I mitt huvud finns allt vi någonsin genomlevt. Jag minns allt, alla stunder, alla känslor och alla tankar.
Jag har ett fotografi på dig intill mitt hjärta. Det hjälper mig att hålla värmen, hjälper mig att fortsätta en liten bit till utan dig vid min sida. Jag undrar hur du har det, vad du gör och hur du mår. Det sägs att ett Brännt barn skyr elden, men inte jag. Jag trivs nog bäst i smärta, så... Let it burn.
Luft...
Jag blir understimulerad och oinspirerad av mig själv och snart kommer jag att explodera. Jag försöker att hålla mig vid ytan allt jag kan, men allt är så mörkt och dystert, jag kan inte bärga mig till man kan andas fritt igen. Det är så svårt att stanna upp och gå tillbaka igen, det gör alltid för ont att peta och riva runt bland allt gammalt. Jag sitter och försöker redigera ihop spillror av vårt förflutna och plockar försiktigt fram de där underbara vi hade. Det bränner till inombords och jag får jobba hårt för att försöka kväva känslan.
Det finns för många som ständigt vill ta mig ner på jorden men jag kan bara inte rådför att jag inte längre finner lust i något.
Darkness...
Hade tappat allt igen, varenda mening vartenda hopp, min utsikt var en botten och mina drömmar bleknade bort. Men ändå, jag höll mig vaken. Nu spelar ingenting någon roll, nu kan det blåsa hur det vill, allt är ändå tillbaks på noll. Varje steg, varje minut, samma konstiga tankar, det tar aldrig riktigt slut.
Ingenting spelar längre någon roll. På sitt charmiga sätt var livet oväsentligt. Så länge som jag kunde hålla huvudet ovanför ytan var jag aldrig rädd för att ta chanser. Alla vägar jag tog hade såklart sitt pris, att inte bryta ihop totalt varje gång jag tänkte på dig var den så kallade självbehärskningen. Den bisarra verkligheten fick mig oftast att fly, om igen slog jag mig fri och gick min egen väg. Ibland återvände jag med visdom och lycka, ibland förblev jag fångad i något som gått så oerhört snett.
Jag skulle aldrig ha gått när vi stått på så olika stadium i livet, jag skulle ha varit kvar ett tag till och vakat över dig. Aldrig någonsin har jag förlorat något så stort. Farväl min älskade vän, du finns inom mig för alltid.
Just another day in hell...
Vi lever med att ständigt ha förmågan att förändra saker, saker som kan leda oss till förövande konsekvenser. Att vi har den förmågan behöver inte alltid betyda att vi är redo att gå så långt för att förändra. Förmåga leder inte alltid till handling. Förändringar leder inte alltid till lycka. I vissa fall blir vi tvungna att leva med dessa tankar i våra huvuden. Ovetande om vad som i stunden skulle kunna göra oss helare. Vi stänger våra tankar inne väl medvetna om att vi är kapabla till förändring, men det finns alltid saker som hindrar oss. Om man plockar fram de saker som hindrar oss och analyserar varför de fyller funktionen som ett hinder, blir det lättare att leva vidare utan denna förändring och förstå varför.
Tredje dagen. Jag vaknar med sminket under ögonen och gråten i halsen. Mitt huvud är på väg att gå i tusen bitar och jag får anstränga mig för att hålla ihop mina tankar. Allting känns så overkligt. Gårdagen var ett kaos. Hög musik, blinkande lampor och på tok för mycket alkohol. Ovisheten är så befriande, hjälper oss alla att fortsätta andas. Egentligen borde jag stanna upp och se sorgen i vitöga, men jag är för feg. Jag smiter undan, blir O-kontaktbar och hård som sten. Ingenting kan såra mig nu, det finns inte längre ett helt hjärta att krossa.
Dagarna går men jag står kvar på samma ställe som du lämnade mig på. Varje natt samma visa. Ögonen kliar av trötthet, hur jag än vrider och vänder på det så förblir jag vaken. Vaken tills morgonen första strålar sipprar in genom fönstret och ger någon slags påhittad trygghet. Inget mörker kan längre fånga mig och jag vågar tillslut slappna av och falla in i gränslandet mellan verklighet och dröm. När jag vaknar minns jag bara enstaka spillror. Jag ligger vaken igen, mår illa av trötthet men ändå vaken. Försöker gång på gång redigera mitt minne och finslipa alla trasiga delar. Jag klipper bort det onda och spar det fina, men hur jag än gör så är det som att jag bara kan rikta strålkastarna på en sak i taget. En natt fylld av grötröra, allt känns som om det vore baklänges, upp och ned, ut och in och kanske till och med i sidleds. Kvar finns bara mörker och saknad som försöker tränga sig i mellan.. Jag har bara våra minnen kvar nu, och jag bär dom som ett smycke kring halsen. Jag längtar tillbaks till den tiden då jag kunde ha dig vid min sida. Kanske reser jag mig såsmåning om, det bara måste bli så.
How will I live...
Jag var tvungen att kliva av tåget idag på väg hem, satte mig på en bänk på perrongen och grät. Jag grät och grät, det fanns ingen slut. Min längtan efter dig skar inombords. Jag ville skrika men förblev tyst. Jag känner mig så tom. Så tömd på livsglädje och energi. Vill bara ligga här tills du kommer tillbaks till mig. Hoppet är det sista som lämnar människan, men det är tyngst att bära...
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara mig utan dig, men jag måste…
Sofia...
Du vet att även fast att du lämnade mig, lämnade du mig inte oberörd. Du satte djupa spår inombords, spår som jag varje dag kämpar för att hantera. För du finns hos mig varje dag. Folk omkring mig blundar och väljer att inte se när jag låter min gråt kompensera min smärta. Dom vänder sig om när jag ber för mitt liv att du ska komma tillbaks till mig, dom bara vänder om och går.Allt jag kan tänka på, är att du aldrig hade lämnat mig, så hur ska jag överleva nu hade du tänkt?
Sofia jag kan inte andas…
Rest in peace...
Folk ifrågasätter mig , dom undrar varför jag inte sörjer, dom undrar varför jag inte gråter, varför ja inte ligger hemma och stirrar in i väggen och önskade att jag själv var död...
Men dom förstår inte. Jag ser dig vart jag än går. Jag behöver inga fotografier, jag behöver inga påminelser. Jag ser och känner dig överallt. O jag gråter, dom skulle bara veta... Varje gång jag ser två vänner skratta tillsamans river det sönder mig inombords. Jag gråter hejdlöst ibland. Gråter tills jag tappat orken att hålla mig vaken. Jag försvinner då och då ner i en dvala, jag blir associal och oåtkomlig. Jag tänker bara på dig och jag kan stundtals driva mig själv till vansinne.
Igår satt jag och tittade på alla filmer då vi tävlade tillsamans. Landslags truppen 04, Järngänget. Vi var helt oslagbara. Jag minns hur vi strävade, hur vi kämpade för det där förbannade Prins Carl Filiph priset. Hur hårt vi slet för att ta oss fram, hur många motgångar vi mötte...
När ja väl satt där på hästen. Sm etta och segrande junior av PCF priset, kunde jag inte andas. För när jag sneglade åt sidan var jag ensam. Du hade redan lämnat mig, lämnat livet och våran dröm fick jag leva upp till.
Det var den värsta dagen i mitt liv. Men jag vet att du hade blivit glad. Blivit stolt...
Jag brände diplomet igår Sofia. Jag brände det för dig. Drömmen betyder ingenting om inte du finns.
Det finns ingen känsla så stor som tomheten, inget ljud så starkt som tystnaden. Det finns ingen smärta så hård som saknaden. För mig är du regnbågens åttonde färg, och du kommer aldrig blekna.
Du fick med en stor del av mig i ditt fall
R.I.P
Roadkill...
Det underligaste av allt är att jag faktist överlever min vardag. Jag mår som en roadkill men jag överlever. Bara de att jag saknar dig, jag gör verkligen det. Men i helgen, när jag efter 8 dagars total tystnad såg dig igen fick jag bara en klump i magen. Du betedde dig underligt och nästan omoget. Allt de där fina som jag trodde du bestod av blev lite kantstött och jag ville bara bort. Nu känner jag ett enormt behov av att inte träffa dig alls. Jag behöver inte dig för att må bättre - vilket är ett stort kliv i rätt riktning...
Give up, or just give in...
Jag ifrågarsätter mitt sätt att resonera på, då jag ständigt talar mot mig själv. Alla dessa kloka ord, korrekta meningar och perfekta tillväga gåenden leder mig ingenstans. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men ibland känns det som att alla dessa principer inte gäller dig. Jag ser bortom, sväljer en besvikelse hit o en dit, du är min människa som inte ska eller kan förändras mer än nödvändigt.
I wish I was good enough...
Ändå, denna outhärdliga självkänsla som är så obefintlig att det är skrattretande. Jag ser dig, jag ser dig som ingen annan gör. Jag känner och jag lider med dig.
Som du sa, det finns någon anledning med allt. Ibland är man så väl medveten om de misstag man gör, man borde aggera annorlunda, borde tänka om och göra nytt. Men det är så lätt, så lätt att bli fast. Hänga kvar i vissa känslor, tankar och beröringar. Lidandet har ofta en ljus sida de med.
Jag känner mig sliten från min uppväxt, känner mig matt och har nästan inget hopp kvar om att kunna reparea alla dessa hål som som döljer sig inombords.
Kanske är denna outhärliga längtan efter dig bara en konsekvens av vad jag aldrig fått, vad jag alltid önskat men aldig fått. Trygghet och värme, känslan av att vara uppskattad och betydelsefull...
Det har varit för många bakslag och för få framsteg. Men nog kan jag vara den starkaste personen på hela denna planet, för jag står trots allt på bägge benen, och jag har genom svett och tårar jobbat fram en person som jag idag kan vara stolt över. Jag är långt ifrån felfri, det har jag tusen gånger om fått konstaterat, men jag är jag. Jag bara önskade att det kunnde räcka till för dig.
Du...
Kärleken väljer oss till offer som hon formar efter behag.
Kärleken är ingeting milt eller ens särskilt gott.
Kärleken är bara ena sidan av djävulens ansikte.
Jag trodde en gång att kärleken var som en berättelse i Bibeln.
Jag trodde att kärleken var något religöst. Någonting gudomligt o fyllt av mening.
Jag trodde att det det var som en vackert inslagen present.
O när den äntligen kom, som ett brev på posten, så packade man upp den under förtjusta
utrop. Jag hade väntat så länge att alla platser, alla tider, alla tänkbara
tillvägagångssätt redan var använda. Juli 06. Sålunda kom kärleken
bakifrån o slog undan mina ben så att jag föll under smärtan. Genom smärtan. Du.
Amore...
Jag borde inte vara här, men jag kan bara inte låta bli. Kärleken jag känner för dig är jag tvungen att kväva, men jag vet inte hur länge till jag kommer stå ut. Snart går jag i tusen bitar, jag vill bara vara nära, ett litet tag till...
Det finns inget " Du & Jag ", det finns inget " Jag & Du ", men om jag höjer blicken lite och ser bortom alla dessa konstanterande, då finns det inga gränser längre. Jag vet att du är skapt för min skull. Aldrig kommer jag finna någon som kan ta din plats i mitt hjärta.
Från ingenstans slog du plötsligt upp dina ögon och mötte min blick. Ett leende skymtades på dina läppar och du drog mig intill dig. Jag gled in i din famn och la huvudet på ditt bröst. Ytterligare några minuter flöt förbi medans jag lyssnade till dina hjärtslag. Jag lös inombords, jag kände mig så trygg, i din famn ville jag föralltid förbli.
Jag borrade in mitt huvud i din nacke och snudda försiktigt din örsnibb med mina läppar. Du rös och drog mig ännu närmre intill. Jag kände hur lusten rann över min kropp och jag längtade efter att känna dig omsluta mig, göra oss till ett. Jag rös av tanken och pressade mig närmre din kropp. I gensvar strök du över min kind, såg mig djupt i ögonen och kysste mig försiktigt. Jag var paralyerad. Trodde inte de va sant. Det var så länge sen jag kände dina läppar mot mina, att jag nästan gett upp hoppet om att någonsin känna dem igen. Jag han knappt blinka innan du kysste mig igen, och igen... Som jag längtat! Vi svarade så snabbt på varandra, och inom noll tid var du ett med mig. Rörde mig så varsamt, kysste mig så ömt och älskade som aldrig förr. Den vackraste tiden i mitt liv är med dig, Ingen får mig o känna mig så vaceker som du.
Hela natten höll du mig hårt, medans jag låg vaken och försökte fånga varje sekund.
Jag älskar dig. Jag älskar dig älskar dig älskar dig!
Jag har bestämmt mig nu, om den smärta du lämnar med dig kan leda mig till ett fåtal av stunder som dessa. Då tänker jag plåga mig själv till döds för dig.
Skräp...
Vi är skräp, skräp skräp skräääp! Men säg det inte högt är du snäll, för då är vi inte ens skräp, då försvinner även den titeln och vi blir ingenting. Men jag borde ha vetat, att ingenting hade varit mer skonsamt än nånting. Jag måste sluta göra såhär mot mig själv.
Du är min mäniska som aldrig förändras mer än nödvändigt.
Hur länge kan man egentligen leva på övertid?
My thing....
Deep...
Emellanåt o kors o tvärs så spricker bubblor av sanning medans jag ligger
under o försöker att inte förstå någonting. Trots att jag läser dig,
o du vet det, o du läser mig, men oavsett. Jag tvingade dig att
lova löften du inte kunde hålla, aldrig kunnat hålla. Bara för att
det kändes lättare att andas då. För dina sanningar har jag aldrig
velat ha, vi vet båda två att dom skulle döda mig. Utvägarna o orden
tog liksom slut där någon gång i september. Aldrig ska jag förstå varför,
men det var felfritt allting. Du gjorde inga fel, så jag gjorde misstagen
åt oss. Någon måste liksom göra dem. O egentligen ville du kanske aldrig
ha mina snortrassliga sagor eller sönderslagna armar eller ens veta hur
ont det gör ibland att aldrig få prata utan avbrott eller att inte få
krypa upp i din famn. Du kände kanske aldrig mina kramper,
men någonstans litade jag på att du skulle dra mig tillbaka. Fånga mig när jag föll.
O nu? Ingenting förväntar jag mig av dig längre,
jag håller bara ut för andra tredje fjärde gången.
Väntar på att du ska svika mig o tömma mina lungor
för femte gången medans jag ger dig min kropp o själ o
allt det där som du påstår att du inte vill ha.
Ändå har jag stigit upp från hundra marker på tusentals knän.
Så jag klarar mig nog. Överlever. Jag förstår bara inte hur himlen kan vara kvar,
hur de kan hitta städerna utan kartor o lugnet utan själ. Varför det tog miljoner
sömnlösa nätter att klättra upp, men bara några få ögonblick att falla tillbaka.
Ibland så ångrar jag allt jag någonsin sagt. Jag har ingenting att säga längre om
vädret, världen, livet. Ingenting förutom tomma, arga, ledsna, besvikna o uttjatade
ord att ge dig.
Men jag kommer inte på tusen år förlåta dig för att du lät mig gå
Stay away, please...
Kom inte för nära, du vet hur det blir,
Nu har jag mitt o du ditt revir,
O du vet hur jag mår,
Tiden läker alla sår, i morgon känns det bättre, det går över,
efter mörker kommer ljus o efter regn kommer solsken o alla andra
hundratusentals lögner som man får som plåster på såren av folk som
bryr sig eller kanske bara låtsas. Men det är ju så att vissa ord, människor,
samtal, händelser, beröringar o historier fastnar under ens hud. Etsar sig fast
o lämnar avtryck som vägrar försvinna. Så även om jag har upplevt, genomlevt
o överlevt så finns det gamla alltid kvar där ändå under ytan. Spår som inte
kan drickas, sminkas eller pratas bort.
But I was fine before you walked into my life.
I love you, But I've chosen darkness.
Jag vet att du tvivlar. Just nu är det bara ångern,
saknaden o mörkret som tränger sig emellan. Man andas lite emellanåt, försöker genomleva o
överleva. O jag tänker aldrig mer. A l d r i g. För jag har glömt hur man slåss för länge
sen. Men fortfarande betyder den tiden mest av allting, jag bär den som ett smycke.
Jag har tusen fotografier o jag har längtat tillbaka lika många gånger. Så kanske reser
vi oss förr eller senare, det bara måste bli så.
To me, you are perfect.
The promis is forever young,
Det är som om jag inte kommer på någonting att säga. För ibland finns det
liksom ingenting att säga. Inget skratt eller gråt, inget vansinne. Inga ord
som förändrar världen. Så ska vi bryta tystnaden efter alla år? Ska vi blotta
oss nu? I have a lot, jag också. Vi talar fortfarande samma språk, vänder samma
blad o läser varandra. O jag har alla våra drömmar kvar i ett kollegieblock, det
är en miljon sanningar att kasta i papperskorgen. Gamla samtal o minnen som har
etsat sig fast under huden. Lämnat så många spår, färger o fläckar o liksom vägrar
att försvinna. Men jag fortsätter att skölja. O hur ska jag klara mig nu hade du tänkt,
utan att komma tillbaks? Hur ska jag överhuvudtaget komma tillbaks? O vart då tillbaks?
Vad menar du med att hålla i mig, när du v e t?
Life's not easy...
I won't be coming back...
jag är trött. Vi är som elefanter i en porslinsaffär. Kras kras kras. Det blir lätt
så med fel musik i öronen o lite väl lång tid mellan varven. Sammanflätade händer o
sömnlösa nätter. Så trots allt det som är vi. Trots allt det som har upplevts, genomlevts
o överlevts. Så ska jag aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår. Men du var underbar
i morse när du stod där i dörren med trötta ögon, mjukiskläder o keps. Då kändes aldrig
väldigt långt bort. Såna stunder tvivlar jag o vet att jag innerst inne alltid kommer
stanna kvar. But I won't be coming back.
Erase and rewind...
You rip me up, you spread me all around.
Jag kräver så lite. Så pytte lite, men du ger mig ingenting. Idag när jag hörde din röst i telefonen så fanns det många skäl för mig att lägga mig ner och dö. Det känns värre än vad det är,eller är det som jag tror? Är du det bästa som hänt mig? Omöjligt. Du gör ju mig så illa. Det gör så ont. Jag vågar knappt skriva hur jag känner längre, jag bara lånar mina ord. Det gör så ont att peta och riva runt bland dig. Du är ofrånkomlig. Jag önskar att det inte vore så.
Jag försöker rycka upp mig o ta nya andetag. Försöker lite till även fast jag redan har gjort mitt allra bästa. Fortsätter hoppas o glömmer besvikelse efter besvikelse.
Erase and rewind. Det är en evig kamp. Men jag måste.
Should have known better...
El tiempo...
Det händer med jämna mellanrum att livet bara slår över en som en enorm våg på öppet hav. Plötsligt börjar man fundera över sin närvaro o tillvaro här. Plötsligt undrar man om allting verkligen måste vara som det är nu. Jag längtar. Mitt hjärta längtar. O jag vet att den längtan inte kommer att stillas förrän jag gör någonting åt saken. En favorit i repris. Nog måste andetag vara bättre än ord.
